Dagens deckare

När lady Lydia Langstone flyr sin burduse make flyttar hon in i faderns ruffiga lägenhet vid Bleeding Heart Square där märkliga saker tycks inträffa. Vad hände med Miss Philippa Penhow som försvann för ett antal år sedan? Vem är det som skickar färska hjärtan i paket till husets ägare? Vad har berättelsens nyanserade karaktärer för beröringspunkter?

I 1930-talets London, när Hitler kommit till makten i Tyskland och spåren efter första världskriget fortfarande lever kvar i londonbornas minne, försöker miss Langstone insiktsfullt bygga upp ett självständigt liv utan vare sig familj eller äkta man som försörjer henne. I sitt sökande efter oberoende dras hon sakta in i de mysterier som omger Bleeding Heart Square.

Bokens författare Andrew Taylor beskriver detaljerade miljöer med magisk inlevelse.

Ännu fler märkliga bibliotekarier i barnlitteraturen

Hej alla Biblioteksbellaläsare

Är helt ny här på biblioteket och bloggen och eftersom jag är här som barn- och ungdomsbibliotekarie så måste jag ju fortsätta på Ingrids serie om bibliotekarier i barnlitteraturen.

Min absoluta älsklingsbibliotekarie är Serena Gullregn från Margaret Mahys klassiker Bibliotekarien och rövarna (ingår i Det stora piratiska dundersmällkalaset & Bibliotekarien och rövarna). Liksom titeln antyder är det fråga om en bibliotekarie som stöter på ett rövarband, som dessutom kidnappar henne i syfte att pressa kommunen på pengar. Serena är den typen av bibliotekarie som gör allt för böckerna, hon verkar rätt ok med att bli kidnappad (som tur är, kommunen har naturligtvis inte råd att betala lösensumman) men att däremot låna ut referensböcker – där går gränsen!

Det är lite av Stockholmssyndromet över den här boken, den kidnappade och kidnapparna blir väldigt goda vänner och rövarna inser vad alla borde inse, nämligen att alla behöver en bra bibliotekarie. Min favoritscen är när polisen kommer till biblioteket för att fånga rövarhövdingen och Serena bestämmer sig för att rädda honom. Och hon gör det som en sann bibliotekarie. Först lägger hon in honom i katalogen så att han blir bibliotekets egendom och sedan vägrar hon låna ut honom till polisen – han har ju inget lånekort med sig! Och attans, attans, när polisen stolt kommer tillbaka med lånekortet är han redan utlånad. Jag ska inte spoila läsningen för er men ni kan ju fundera på rövarnas framtida yrke...

Finn ett fel...

...på den här bibliotekariens skrivbord.

(Och nej, att det är stökigt är inte rätt svar.)

Berlin, Berlin!

Det är mycket Berlin just nu. I veckan var det ju 20 år sedan muren föll. Jag kan fortfarande komma i håg när jag såg det på tv när jag var liten. Jag var nog egentligen lite för liten för att riktigt förstå vad det innebar, men att det var något stort på gång framgick tydligt. Det har även funnits en sten nedknackad från muren i en väns bokhylla som legat där och påmint om en tid som en gång var. Just nu vimlar det av intressanta reportage i varenda tidning. Konstnärer och författare uttalar sig om läget, ungdomar berättar om livet på öst respektive västsidan.

Jag kan dock inte släppa tanken på att det är helt sjukt att man tills för 20 år sedan hade en mur som helt delade av en stad. Dessutom inte speciellt långt här i från. Jag undrar lite stilla hur "man" egentligen resonerade när man bestämde att det skulle byggas en mur. Skönt är det i alla fall att den är borta (trots att det fortfarande förekommer murar på andra ställen i världen). Det värmer i mig när jag tänker på den stora dominomuren som berlinborna symboliskt knuffade ner på jubileet. Jag tycker att valet av just en dominomur visar lite på absurditeten som en mur mitt igenom en stad faktiskt innebär. Det hade varit kul att vara där och se muren falla på nytt!

Fler märkliga bibliotekarier i barnlitteraturen

Vad är det för föreställningar om bibliotek och bibliotekarier barnstackarna matas med nu för tiden? Har barnboksförfattarna någonsin besökt en barnavdelningen över huvud taget? Får det vara på detta viset? Här fortsätter serien Märkliga bibliotekarier i barnlitteraturen.

När Martin och Lukas i Legenden om potatishäxan av Eoin Colfer blir beordrade av sina föräldrar att tillbringa lovet på biblioteket blir de skräckslagna och bönfaller "Tvinga oss inte att gå till biblioteket, det är alltför farligt." Varför då kan man undra? Jo där härskar Fru Persson, allmänt kallad för Potatishäxan. Om barnen inte är tysta tar hon fram sin puffra laddad med potatis och börjar skjuta på dem. Detta försöker föräldrarna skoja bort, men faktum är att den första de möter på biblioteket så är det just Potatishäxan. Hon kommer glidande fram på sina ulltofflor och förmanar barnen att bokstavligen hålla sig på mattan på barnavdelningen. Om man tar en tur utanför mattan ligger man verkligen illa till. Då har man häxan där på sekunden och hon är inte nådig att tas med. Hon både kastar stämplar efter barnen och visar upp Shhh!-skyltar.

Tack och lov blir det Happy end. Pojkarnas inställning till böcker och potatishäxan, som visar sig heta Angela, ändras långsamt. Och vi har fått några skratt på vägen. Men vi inom kåren ska inte känna oss så säkra. Snart kommer nog en ny barnbok och drar ner oss igen. Så håll ögonen öppna!

Veckans återlämning

Häromdagen emottog biblioteket ovanstående bok i bokinkastet: Stockholms förstäder och villasamhällen 1911. Inga konstigheter. Eller? Problemet var att det datoriserade återlämningssystemet inte tycktes vilja kännas vid denna eminenta publikation. Förklaringen uppenbarade sig som en dammig fläkt från en svunnen tid längst bak i pärmen: där låg nämligen ett gulnat kvitto med bokens återlämningsdatum tryckt med ålderdomlig stämpel. Där stod: Den 6 februari 1985.

Biblioteket vill gärna framföra sitt varma tack till den som - kanske efter lite betänketid - valt att återgälda Stockholms förstäder och villasamhällen 1911. Vi hoppas den skänkt glädje under dessa år! Tjugofem, närmare bestämt.

Veckans tidskriftstips