tisdag 19 januari 2010

ÅTTITAL!

Så här i början av det ett helt nytt decennium kan det tänkas vara på sin plats att sia om framtiden. Hur kommer då nästa årtionde te sig? Samtliga trender inom samtida populärkultur pekar entydigt ut riktningen: 10-talet blir det nya 80-talet.

”Men vänta lite” säger då vän av kvällspressens kulturkrönikor, ”var inte 00-talet det nya 80-talet?”. Nej, det var det inte. 00-talet var en lika nollställt som namnet antyder. 00-talet var 90-talets blindtarm. En lite blekare kopia, ett lite tystare eko.

Nå. Upp till bevis. Inom tre av populärkulturens viktigaste områden följer här oomtvistliga empiriska data som visar att vi befinner oss exakt där vi var vid 80-talets upptakt:

1. Musiken. Plötsligt är det helt ok att lyssna på dansband. På riktigt! När Robert Gustafsson drar ihop dansbandet Rolandz och turnerar land och rike kring är det inte för att folk ska skratta så mycket som för att de ska dansa. Danspalats som inte nyttjats sen Eldkvarn brann dammas av och tas i bruk. Dansbandstävlingar sänds på TV på bästa sändningstid tills ögonen blöder och öronen trillar av. En snabb sondering av den aktuella forskningslitteraturen ger också vid handen att de mörka åren är förbi. För dansbanden, alltså.



2. Litteraturen. Ibland får man höra att åttiotalet var poststrukturalismens årtionde och liknande akademiska floskler med skral verklighetsförankring. Icke. På åttiotalet läste vi Torgny Lindgren. Vi hade tröttnat på Sjöwall/Wahlöös (idag motsvarande Alexandra och Alexander Ahndoril aka Lars Kepler) kriminalromaner och ville ha trygg, provinsiell, berättande prosa med en humoristisk glimt i ögat. Dagens unga författare vet redan det här och berättar gärna vad de tänker göra i DN för den som vill veta vad kommande som vankas i kommande bokfloder:

Manifest for ett nytt litterärt decennium


Den som fortfarande tvivlar på litteraturhistoriens eviga upprepning kan betrakta ett par andra exempel på vad som ligger i tiden nu och då.





Ta humorn. Erik Erikssons ”Brev till samhället” har blivit en ny humoristisk klassiker, men är i själva verket en travesti på Robert Aschbergs (mycket roligare) ”Otto Ruben Svenssons brev”. Åttiotal.


Det samma gäller ungdomslitteraturen. Nu är det Fantasy och vampyrer som gäller för hela slanten, och ser ut att göra under överskådlig framtid. För första gången sen – just det – åttiotalet.

3. Maten. Ekologiskt is the new biodynamiskt. Hur mår din mjölkmage? Aldrig har laktosintoleransen varit så utbredd som nu. Naturlig mat är det som gäller. Konstigheter som mjölk – från kor! Har ni hört så galet! – utrangeras ur dieten. Senast denna mattrend hade ett uppsving var tidigt åttiotal. Beundra denna dyrgrip från 1980 blankt, ärevördigt bevarad i biblioteksmagasinet för just denna vändning i trenderna.



I rest my case. 80-tal är inte längre ett skällsord. 80-talet har kommit för att stanna. Vi ses 2020!



8 kommentarer:

Anonym sa...

Såå rätt!! Och fantastiskt skrivet!!

Anonym sa...

Genialiskt!

Anonym sa...

Men var verkligen vampyrer och fantasy särskilt inne i ungdomslitteraturen/ungdomskulturen på 1980-talet?

lena kjersén edman

Pontus sa...

Visst fanns det en vampyr och fantasytrend på 80-talet. Tolkienböckerna var mycket populära, rollspel slog igenom på bred front, Conan-böckerna och många andra, t ex Erlic av Melnibone-serien översattes till svenska för att ta några exempel. På vampyrsidan hade vi klassiska filmer som Lost boys och klassiska böcker som Anne Rice serien, oerhört populära.

Det är förstås inte hela sanningen om ungdomslitterauren/kulturen på 80-talet, och Lena Kjersén Edman vet, utan tvekan, otroligt mycket mer om ämnet än jag någonsin kan hoppas på att göra. Men helt gripet ur luften är det inte.

Sen hör det ju till en sån här krönikas natur att man generaliserar friskt, ja, nästan hejdlöst. T ex är det ju inte helt sant att "på 80-talet läste vi Torgny Lindgren". Men han var en av det årtiondets mest firade författare. Så det ligger nåt i det, även om man får ta det hela med en nypa salt. Bloggen är ju som medium minst lika mycket till för att vara underhållande som upplysande.

Jenny sa...

Måste.få.tag.på.Aschbergs.bok.

lena kjersen edman sa...

Du har förmodligen rätt Pontus!
Jag visste inte att Anne Rice-serien var oerhört populär bland ungdomar på 1980-talet.
Jag tänkte mer på - när jag ställde frågan till dig - att det (som jag minns det) ännu inte fanns något riktigt sug på biblioteken då efter böcker som dessa
- Inger Edelfeldt: Juliane och jag (1982)
- Gillian Cross: A Map of Nowhere = Kartan över ingenstans (1988)
-Lynne Reid Banks: Melusine (1988)= Ormflickan

De tre böckerna tycker jag förresten fortfarande är väldigt läsvärda.
Tack för ditt fina inlägg som gav upphov till många roliga jämförelser och tankar!

Lena

moa sa...

Man kanske kan se det som en del i det här postironiska. Som dansbandsprojektet som startade ironiskt och sedan blev allvar. Och även postpostmodernistiskt/postpoststrukturalistiskt där det blev tillbaka till de stora berättelserna (både litterärt och politiskt). Även om (som tur är!) queerteori, postkolonialism och liknande teorier finns kvar också. Intressant hursom.

Pontus sa...

RE: Moa. Ja, precis. Kanske har man vant sig till den milda grad vid att inte riktigt veta om ett uttryck eller en företeelse är ironisk eller ej, eller lite mittemellan att man slutat se skillnad. Slår man på TV:n verkar ALLTING vara postironiskt. Gör-om-mig, allsång, på spåret, let's dance. Man kan inte det på allvar, ändå skrattar man inte. Man kan le i överseende distanserat samförstånd, i bästa fall.

Ironi var tröttsamt för tjugo år sen. Dags att göra sig av med postironin också och konstera att DANSBAND ÄR SKRÄP. Nu var det sagt. Befriande.

Oj vilket långt och babbligt inlägg det blev.