tisdag 10 maj 2011

En ode till Pål Åster

Ni som känner vämjelse inför grova hyllningar av allsköns kända personligheter där stjärnögda fanatiska dyrkare upphöjer sina idoler till Gud allsmäktig - LOOK AWAY, stäng ner webbläsaren, slå av datorn, kasta den i väggen för att vara på den säkra sidan. För här kommer nämligen en hyllning till den fantastiskt fantastiska författaren Paul Auster.



Paul Auster och jag, vi träffades för första gången för en evinnerlig tid sedan i New York. Eller tja, där friserade jag väl liksom mr Auster själv en aning på sanningen. Vi träffades i New York-trilogin. För träffat Paul Auster på riktigt har jag inte gjort. Jag har bara beundrat honom på avstånd. Och i kväll på några meters håll. Jag var nämligen och lyssnade på denne sagolika uppenbarelse (eller snarare till åren komne farbrorn) på Kulturhuset i Stockholm i kväll. Och som ni vet så kan idolmöten gå precis hur som helst. PRECIS hur som helst. Att behöva ställas öga mot öga med någon man beundrat länge kan vara lätt ångestskapande. Jag vet inte om det var det här mötet som orsakade min oroliga sömn natten till i dag, men låt säga att det var så bara för att ge historien lite nerv.

I alla fall, så kan möten mellan beundrare och beundrad gå rakt åt HELVETE. Illusioner spräcks. Drömmar grusas. Rosa bubblor punkteras. Fula sanningar komma i dagern. Ja, ni fattar. Och det var det här scenariot jag bävade inför. Skulle mina illusioner om denne fantastiske skribent, ordkonstnär, i mitt tycke den amerikanska litteraturens nu levande fanbärare, falla platt, urblåst ner på det dammiga golvet och stampas till oidentifierbar sörja? Det var min oro, min skräck.

Men så kan det ju faktiskt gå precis tvärtom. Om man har tur. Då illusionerna blir till sanningar och alla förväntningar infrias och ångestmolnen snabbt seglar bort för att blotta en klarblå himmel. Så var det i kväll. Jag hade inte behövt ligga sömnlös och nervöst blickat upp i taket och tänka: "Måtte han inte vara en TÖNT!" Nu kanske jag inte gjorde just exakt så, men ni förstår vad jag menar. Det gick i alla fall himla bra. Pål Åster (som är mycket roligare att skriva) skötte sig alldeles perfekt. Han babblade på utan hinder, briljerade med sitt fantastiska ordförråd och intellekt, drog anekdoter, kommenterade den amerikanska politiken, gav en liten kärleksfull känga åt Philip Roth. Som han tyckte att det var dags att ge Nobelpriset åt eftersom Roth satt där och väntade på det, och att han faktiskt börjar bli till åren kommen. Ja, man ville liksom inte gå hem utan bara fortsätta lyssna på den där mörka rösten som pratade på om sina romaner, poesin (som inte var särskilt bra menade han), filmerna (exempelvis Blue in the face och Smoke) och ja, sånt där som är viktigt. Men allt har sitt slut, så även denna afton. Om man ville så kunde man få stå i en jääättelång kö för att få en liten kråka i en liten bok. Men då vi, efter att ha solgassats i en annan kö en lång, lång stund för att få komma in i hörsalen, var utleda på att köa, så blev det ingenting med det. Och kanske berodde det också ett uns av oro att de rosa molnen, som fluffade omkring på himlen, skulle skingras en aning vid en alldeles för nära titt. Så igen kråka, men fina rosa fluffmoln på en isblå himmel.

Och just det, mr Auster skriver på en självbiografi just nu. Och är aktuell med romanen Sunset park. Ännu inte utkommen på svenska.

Och vad vore inte mer passande än lite Morrissey-referenser när man ändå pratar om idoldyrkan (ja, Moz är GUD!). Och låten Reader meet author från lysande Southpaw Grammar. Som Helena, som skriver på finfina bloggen Dark Places, också refererar till i ett tvillinglikt inlägg som jag upptäckte i en bloggläsarpaus alldeles för några minuter sedan. Så Helena, hope you don't mind att jag snor samma video.

1 kommentar:

moa sa...

Det var nog tur att du bara beundrade på avstånd Petra: http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/pa-jakt-efter-kontakt