måndag 12 december 2011

Läsning om läsning


Jag känner mig självbelåten när jag läser texter om andras läsande. Och lite skyldig. Som en voyeur, en litterär fönstertittare. Läsning är trots allt en privat handling, som ofta utövas i avskildhet. Och visst kan vi prata om bokens innehåll, men jag kan tycka att det är mer kittlande att höra om vad folk egentligen har för sig mellan sidorna (och utanför) när de läser.

Jag läser Alberto Manguels klassiker En historia om läsning och smygtittar på andras läsupplevelser. Jag noterar vad Manguel somnar bäst till, vad W. H. Auden tyckte om att tvingas bläddra igenom limerickar i ett rökrum och i vilken ställning Colette föredrog att läsa Samhällets olycksbarn. Det räcker för en stund. Men verklighetens läsare delar bara med sig av sina läsupplevelser till en viss gräns – sedan drar de ned rullgardinen och jag ramlar ner från min trädgren.

Jag vill ha mer, mer av besatthet av läsning (det talas påfallande ofta om läsning som en besatthet), jag vill ha mer världsfrånvändhet, skandal. Jag tröstar mig med Fiktionen. Det finns få saker som får mig att krypa upp i soffan och skrocka så självbelåtet som att läsa en roman där huvudpersonernas mest utmärkande drag är att de är så att säga läsande människor. De forskar som besatta på någon mer eller mindre obskyr författares texter. De viger sitt liv åt en litterär riktning eller enskild bok, och vill sprida sitt evangelium till resten av mänskligheten. De plockar av en händelse upp en bok, och deras tillvaro vänds ut och in, upp och ner.

Själv finner jag det t ex kolossalt tillfredsställande att begrava mig i skildringarna av läsningens förädlande verkan. Centralgestalterna är oftast förträffliga personer, nämligen. (I kraft av sitt idoga läsande, förstår man.) Är de inte förträffliga redan så beror det på att de ännu inte läser. Och blir de inte det av sitt läsande så har de läst fel, eller inte tillräckligt flitigt.

Att sitta och jäsa över att ha lyckats identifiera ännu en litterär allusion (som författare som skriver om läsning tenderar att strö omkring sig). Att sympatisera med det underlåtande av plikter som alltför ivrig läsning kan leda till… (Och så vidare. Det finns mycket som är trevligt med andrahandsläsning. [Så meta!])

Men visst är det ändå ganska... självbelåtet även av författaren att framställa Texten som det centrum som människors liv kretsar kring? Det tilltalande i att skriva (och läsa) om läsning som en subversiv, omstörtande kraft är i och för sig inte så svårt att förstå. För vad annat ska man trösta sig med när man känner omvärldens tysta – eller inte så tysta – uppmaning att resa sig från soffan och göra något nyttigt?

Om man vill vältra sig i litterära allusioner – eller fira orgier i självbespegling – eller helt enkelt läsa en verkligt Bra Bok:

- Alan Bennett: Drottningen vänder blad
- A. S. Byatt: De besatta
- Patricia Duncker: Förhäxad av Foucault
- Lloyd Jones: Att tro på Mister Pip

Inga kommentarer: