fredag 27 januari 2012

Klassikersnack


Förra veckan så pratade vi om klassiker på vårens första Bokprat. Otroligt trevligt och kul hade vi! Vi diskuterade tillsammans med publiken vad en klassiker egentligen är och tipsade om våra egna favoriter. Vi hade lite olika tankar kring det här med klassiker och kom också in på kanondebatten som cirkulerade för några år sedan.

Mitt eget intresse för klassiker kom först när jag fick upptäcka dem själv. Det här med att tvinga mig att läsa Hemsöborna i skolan var ingen lyckad idé. Sedan dess ryser jag bara vid tanken på boken. Intet ont om Strindberg, men att få upptäcka själv är en del av tjusningen med litteratur, tycker jag. Och det där med tvång och att någon annan bestämmer vad som anses som god litteratur, skapar snarare motstånd till läsning än hallelujalycka. I alla fall hos mig.

Den där hallelujalyckan kom först när jag själv fick välja vilka klassiker jag ville läsa. Flugornas herre är en av de få klassiker som jag gillade i skolan. De andra upptäckte jag på egen hand. Och en av dem där det sa klick och jag verkligen fattade vad det här med klassiker handlade om var Brott och straff av Fjodor Dostojevskij från 1866.

Det är en roman som de flesta känner till. Och den här romanen drabbade mig verkligen, svepte undan benen för mig. Jag sträckläste den under ett par dagar en sommar i mina sena tonår och kände mig helt golvad efteråt. Det är det här som är litteratur alltså, tänkte jag upprymt!

Anledningen till att Brott och straff gjorde ett sådant intryck var att den grep tag i mig från första stund, en nerv som hela tiden låg och skavde och som jag inte kunde ignorera. Ett relativt enkelt språk, med korta meningar. Inga krusiduller – rakt på sak. Det var en tydlighet och rättframhet som jag gillade. Och som också ledde till en förkärlek för rysk litteratur och banade väg för fantastiska romaner som Anna Karenina av Lev Tolstoj och Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. Och så Gogol förstås. Så jag har mycket att tacka Dostojevskij för!

Dostojevskij var en mästare på människokännedom. I Brott och straff lyckas han förmedla Raskolnikovs skuldkänslor och skapar insikt i en förbrytares undermedvetna och brottets psykologi som – tycker jag – ingen annan författare lyckats med.

Så tack vare Dostojevskij så fattade jag äntligen vad det här med klassiker innebar och kom att älska många av dem!

Här kan du kolla in vilka böcker vi bland annat pratade om - Klassiska lästips!

Vilka är era klassikerfavoriter?

Inga kommentarer: