fredag 22 mars 2013

Förr eller senare exploderar jag

 
Ungdomsböcker blir ofta lite styvmoderligt behandlade och anses inte vara av samma klass som vuxenromaner. Men det håller jag inte med om. Det kommer många fantastiskt bra romaner på ungdomssidan, som klår mycket av det som kommer för vuxna. Många nya författare med ett rakt och klart tilltal dyker också upp på ungdomssidan. Och inget får mig ur en lässvacka som en ungdomsroman!

Och ett exempel på vad fina grejer som kommer för unga vuxna är Förr eller senare exploderar jag och är skriven av John Green. Den har äntligen kommit ut på svenska och redan förra året när den kom ut på engelska (The fault in our stars) höjdes den till skyarna.
Det här är en bok om livet. Och om döden. För alla. Även om den klassas som en bok för unga vuxna, så är det något även för vuxna som inte är så unga längre. För det här är en bok som innehåller en kärlekshistoria som är så himla fin så att man bara svimmar. Så fin är den.

Det handlar om Hazel, som är bokens jag. Och om Augustus, eller Gus som han kallas. De är 16 år och träffas i en stödgrupp för unga med cancer. De har nämligen båda överlevt eller lever med en obotlig cancersjukdom. August har bara 3/4 ben och Hazels lungor funkar inte så bra, så var hon än går släpar hon runt på en Philip, hennes syrgastub.

Och nu börjar en historia som är det finaste jag läst på länge. Augustus och Hazel hittar varandra och diskuterar djupa, filosofiska frågor och en bok som betyder väldigt mycket för Hazel och som också kommer betyda mycket för Gus. En bok utan slut som hon gör allt för att få reda på. Och Augustus med. Något som för dem till en oförglömlig resa till Amsterdam.
Allt är inte hallon och rosa fluffiga moln så klart. Det handlar ju trots allt om unga med cancer. Hazel försöker hålla undan Augustus för att han ska slippa vara den som blir kvar, för som hon säger är hon en bomb som förr eller senare exploderar.
Boken är rättfram och krussidullar inte kring det hemska med sjukdomen. Den visar hur det är runt i kring dem; hur föräldrarna daltar, Hazels pappa som var och varannan minut brister ut i gråt, hur de valt ut kläderna de ska begravas i, hur de hamnar på intensiven osv. Men det finns en värme, humor och klokskap i hur de tar sig an det liv de blivit tilldelade och man både skrattar och gråter. För att de är fantastiskt roliga. Och för att det är fantastiskt sorgligt. Så sorgligt så att man fulgrinar (eller i alla fall jag). Så kanske inte bästa tunnelbanelektyren.

Så läs om den vidunderliga kärlekens historia! Som dessutom ska bli film!

Inga kommentarer: