onsdag 29 maj 2013

Årets Selmapristagare

I år är det Kjell Johanssons tur att ta emot Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris. I motiveringen står att han ”med ständigt nyfunnen infallsvinkel, stark trohet, en stillsamt halsbrytande fabulering och en sagoskimrande svart komik, har diktat oss sin förort till det Sverige som blev – en de utdömdas trasiga och kärleksfulla Midsommarkrans.”


Att priset går till honom glädjer mig väldigt mycket, både som stort fan och som Kransen-bo. Har du inte läst något av Kjell än, så har du något alldeles extra att se fram emot och jag kan särskilt rekommendera hans trilogi De utsatta; Huset vid Flon (1997), Sjön utan namn (2003) och Rummet under golvet (2006). Böckerna berättar om en familj i 50-talets Midsommmarkransen, en familj som befinner sig på samhällsstegens allra nedersta pinne. I centrum står syskonen Eva och Einar, som växer upp med en viljestark mor, en storslagen, livsfarlig suput till far och morföräldrar på övervåningen, i den förfallna gamla kåken de hyr. Det är en barndom som kastar en mörk skugga över dem långt fram i livet. 2011 kom den fristående uppföljaren Det var inte jag, som handlar om Eva, nu vuxen och utbildad lärare. Hon brottas med bristande självförtroende, dåliga nerver, alkoholproblem och ständiga klagomål från sina elever.
Hon har, som tur är, fortfarande en tät kontakt med sin bror Einar. Men medan Einar vägrar tänka tillbaka på deras barndom, gräver Eva ned sig allt mer. Hon kan inte släppa tanken på vad som kan finnas skrivet om familjen i myndighetsarkiven, utan beställer ut akten från barnavårdsnämnden och låter barndomens händelser utspelas på nytt.
Under ett besök hos släktingar på hennes fars sida, träffar hon Axel, som hon blir intresserad av. Axel är den enda av släktingarna som inte uttrycker förakt och motvilja för den klassresa som Eva gjort. Han lovar att bryta upp från sina hemtrakter, för att komma och leva med Eva. All den längtan efter gemenskap och ömhet, som hon så länge haft, kommer nu äntligen att förverkligas. Axel kommer, för att sedan åka igen, och Eva utvecklar en besatthet över vad som skulle kunnat ha blivit. Hon spenderar allt mer tid i vänthallen på Stockholms central, väntandes på Axel som aldrig kommer igen. Evas mentala hälsa blir allt sämre och gränserna mellan verklighet och fantasi suddas ut allt mer. En gripande och ångestladdad bok, som behandlar den eviga frågan "Vad formar en människa?"

Inga kommentarer: