fredag 20 september 2013

Min kanin Sockan


Jag har drabbats av en stor förälskelse i kaninen Sockan och hans ägare. De hittas bäst i boken Min kanin Sockan som är både skriven och illustrerad av Benjamin Chaud. Helst skulle jag vilja fota varje sida och lägga upp här så att ni får läsa själva direkt, men dels gissar jag att upphovsrätten sätter käppar i hjulet, dels blir det ett rätt konstigt blogginlägg.

Så ungefär såhär är historien: Sockans ägare tycker att hen (står han på baksidan men inte i boken) är för gammal för att ha en kanin som bästa kompis. Som hen ser det står Sockan i vägen för potentiella människokompisar, varför hen drastiskt beslutar att Sockan måste bort. Han ska släppas ut i skogen.

Nu hade det ju inte behövt bli så här om Sockan hade varit lite bättre på att spela fotboll eller brottas. Eller kanske springa snabbt. Men Sockan är faktiskt en rätt värdelös kanin. Han kan inte ens hålla upp sina öron. Alla andra kaniner kan det, utom Sockan.

Sockan är helt enkelt mer som på bilden till höger än som den till vänster.
Så därför är han alltså dömd till ett liv i skogen. Men ja, ni fattar ju att det inte kommer att sluta så olyckligt att den forna kaninägaren verkligen lämnar Sockan fastbunden (!) vid trädet längre in i skogen än de någonsin varit förr. Men exakt vad som händer tänker jag inte berätta. 

Mycket psykologi och fantastiska bilder i den här både roliga och sorgliga och rätt hemska boken. Jag älskar barnets grisnäsa, Sockans orimligt stora och hängande öron och den hotfulla skogen, förvillande lik en svensk skog trots att den är fransk. 

Jag fattar inte hur jag kunde missa den här när den kom (redan 2011) men är lycklig att jag upptäckt den nu. Läs med eller utan barn!

Inga kommentarer: