fredag 22 november 2013

Lättja och läsning

Jag har ett dilemma. Det stammar ur min egen lättja och bekvämlighet parad med mitt ständiga intresse, närapå passion, för historiska romaner. Då jag är den som tar emot alla vuxenböcker när de först kommer till biblioteket, ömsint packar upp dem ur sina lådor, märker dem och presenterar dem för vår katalog, så hinner jag se ganska många läsfrestande böcker på en vecka. De senaste dagarna har inte varit något undantag, tvärtom! Genom mitt rum har nämligen ett antal fina tegelstenar passerat, med den enda haken att de är på engelska. Jaha, det borde väl inte vara ett problem för en läsvan person som introducerades för engelska i trean i grundskolan kan man tycka, men det är det!

Så många gånger har jag lånat hem en hög böcker på engelska, bara för att när det kommer till kritan bli lat och ta något av det jag redan hade hemma på svenska. För det är liksom något som tar emot. Bara tanken på att få hela läsupplevelsen förstörd för att jag hakar upp mig på ett enstaka okänt ord gör så att jag inte ens vill ge mig på det, trots att jag både plöjt kurslitteratur och skrivit en och annan akademisk uppsats på engelska. Sannolikt kommer jag inte ens träffa på så värst många ord jag inte kan (eller kan lista ut av sammanhanget) men kanske finns det något skolrelaterad bakomliggande trauma som orsakat denna aversion, jag vet inte. Jag har ett vagt minne av den till synes oändliga tid det tog att traggla sig igenom Alice, anonymous i sjuan, och det där med att jag i den kontexten missförstod både uttrycket The pill (p-piller), och Babysit (att vara nykter för att hålla koll på kompis som använder droger), vilket gjorde hela berättelsen stundtals förvirrande. Det här vill jag inte råka ut för igen.

Men för dig som vill det, eller som har tilltro nog till din egen läsförmåga för att undvika det har jag följande tips som jag själv spänt kommer invänta svenska översättningar av:


The luminaries av Eleanor Catton har vunnit 2013 års Man Booker prize, och är en berättelse som utspelar sig på Nya Zealand på 1860-talet. Walter Moody kommer dit för att gräva guld, men dras in i en grupp män som i hemlighet träffas för att försöka lösa en radda märkliga brott och mysterier.


I Longbourn av Jo Baker får vi träffa tjänstefolket på godset Longbourn, det vill säga platsen där Jane Austens klassiker Pride and Prejudice utspelar sig. Där arbetar Sarah med att tvätta leran av Elizabeths klänningar efter hennes långa promenader (som ju gav hennes kinder en sån härlig lyster att den där mr Darcy fick lov att tänka om) och tömma pottor. Men när en ny manlig betjänt anländer blir det både drama och romans.
The twelfth enchantment av David Liss kom egentligen i somras, men jag har gått och slängt långa blickar på den sen dess. Huvudpersonen Lucy befinner sig i en ganska klassiskt jobbig 1800-talssituation, hennes far är död och nu bor hon hos sin elaka farbror som hotar att gifta bort henne med en mjölnare. Då dyker plötsligt Lord Byron, poeten, upp och drar in henne i en mystisk konspiration som involverar uråldriga krafter i kamp mot industriella revolutionens modernitet.


Till sist har vi ju den uppmärksammade författarinnan Donna Tartts nya bok The Goldfinch, som ju inte är en historisk roman men som innehåller en hel del andra spännande ingredienser som hemliga sällskap och en huvudperson som sömlöst rör sig mellan de fina salongerna och någon form av demi-monde. Själv tyckte jag egentligen inte så mycket om hennes tidigare Den hemliga historien eftersom det ständiga refererandet påminde mig om inledningskapitlet till Gossip girl som mest låter som en bildtext i Elles modereportage. Man kan säga att referenser inte gör det för mig som verktyg för karaktärsbyggande. Eller så tycker jag inte om referenser jag inte förstår. Oavsett så tycks jag vara ganska ensam om att inte ha Den hemliga historien på min top 5 över bästa böcker någonsin, så kanske kommer jag ge The Goldfinch en chans. Så fort vi fått in den svenska översättningen alltså.

Inga kommentarer: